Idag skriver Erik Helmerson i DN om förföljda kristna. Det är bra.
Det tog honom dock fyra år innan han vågade adressera barbariet, att sätta ord på vilka det som mördar och fördriver de kristna i Mellanöstern...
När jag skrev om det för fyra år sedan och var tydlig med vilka det är som fördriver och mördar de kristna blev jag kallad, av DN och andra, för rasist och värre...
Jag fick klä skott i tv, på sociala medier, ja ni vet...
Jag sparkades från allt och alla. Jag fick ha polisbeskydd under några uppträdanden. Jag ställdes mot alla väggar som fanns och alla ville avkräva en ursäkt från mig... En ursäkt? För att jag vågade skriva sanningen medan resten av mediekåren satt på händerna och skallrade tänderna i takt?
Aldrig!
Så världen var inte tyst då heller.
Tvärtom.. Vi var många som försökte skriva om det och adressera barbariet. Men vi fick sparken från just de chefer som nu betalar Helmersons lön.
Jag blev en litterär minröjare.
Sedan kommer fegisarna fyra år efter och skrapar ihop bitarna och försöker göra frågan till sin.
Det är hiskeligt obehagligt.
Men jag vet att folket aldrig glömmer.
Folket minns.
